Från grin till svin – en motivationshistoria om körkort

Min körkortshistoria är FÖR dramatisk för att inte förevigas.

Den började för 23 år sedan. Jag var 20 år, bodde i Gävle, och kände pressen.
Min mamma hade inte tagit körkort, min äldre syster visade noll intresse, och pappa ville VERKLIGEN att någon av hans tjejer skulle ta det där jäkla kortet.

Även jag var av karaktären att jag hellre satt bredvid i Radiobilarna på nöjesfältet, pga SÅ ointresserad av att köra – men efter löfte om att betala utbildningen och att få nån liten begagnad bil när jag klarat det, släpade jag mig motvilligt till kursen.

Jag minns mest att det var nån kille jag tyckte var snygg på teorin och kunde därför inte koncentrera mig på pluggandet, min körskollärare kedjerökte ut genom fönstret, och så fort jag hade åkt några gånger och började känna mig lite varm i kläderna höll jag på att frontalkrocka. 100% mitt fel.

Grinande gick jag hem och vägrade gå tillbaka, och trots att vi borde ha vetat bättre, bestämde vi att jag skulle köra med pappa.

Ingen av oss hanterar stress särskilt bra, och vår kanske tredje och sista tur tillsammans skrek han ’Men bromsa ungjävel!’ samtidigt som jag använde min växelspakhand att slå honom ganska hårt på armen.
Väl hemma klev jag ur bilen, drämde igen dörren och skrek jag något i stil med att jag ALDRIG skulle sätta mig bakom en rattjävel igen.
Stämningen vid middagen var ganska tryckt.


Handen på hjärtat hade nog ingen direkt velat möta den där tveksamma 90-talsmänniskan i trafiken iallafall.

 

HOPPA FRAMÅT ——-> 20 år!

Jag hade hållit mitt löfte. Inte suttit bakom en ratt mer, men hunnit flytta till Stockholm så det spelade ju noll roll, då jag ändå alltid bott nära en tunnelbana.

Visst hade några pojkvänner tjatat lite, men jag hänvisade alltid till min närapå-frontalkrock, och då blev det tyst.

Men det var något med min man. Han slutade inte tjata. Han accepterade inte min förklaring, och min försäkran om att jag inte KAN fatta snabba beslut i rörelse. Han menade istället att snart skulle vi flytta till hus utan tunnelbanan runt hörnet, och han ville inte längre vara den som alltid fick skjutsa omkring barnen och åka och handla.

Jag började få svårare och svårare att motivera min vägran, mer än att jag var rädd. Helt jäkla livrädd.

”Du klarar det” sa min man.
”Nej” sa jag.
”Jo” sa han.
(Ska inte tråka ut er men så höll det på ett tag)

Men så till slut gick jag med på det. En intensivkurs i min gamla hemstad Gävle, back to the crime scene osv. Jag tänkte att det var lagom stor stad och att jag ju kunde bo hos mina föräldrar.

Och förutom att jag inte kunde släppa min oro att alla som gick omkring på trottoaren plötsligt skulle få nåt kamikaze-bryt och kasta sig framför min bil, så gick det riktigt bra. Eftersom jag var dubbelt så gammal som de flesta (samt är gift) kunde ingen kille distrahera mitt pluggande, och körskollärarna var lugna och tålmodiga.

Jag klarade teorin på första försöket, firade med ett glas vin hos mina föräldrar, tog bild på glaset, lade skrytigt ut på instagram och sög malligt i mig hejaropen och klapp-emojisarna. Skitlätt det här ju.

Sen började det. Uppkörningshelvetet.

  • Första uppkörningen kan jag förstå. Jag var meganervös, hade lite otur att ett barn FAKTISKT var på väg ut i gatan när jag hade grönt, jag fick lite panik och hanterade inte den situationen på rätt sätt, och efter det var det lite kört.

Så jag grinade lite, åkte hem och tog körlektioner i läskiga STOCKHOLM, kom tillbaka ett par veckor senare, full av självförtroende, och körskolläraren sa förnöjt på uppvärmningen att det märktes stor skillnad.

  • Andra uppkörningen kan jag alltså inte förstå riktigt. Förutom ett TOTALT hjärnsläpp när jag skulle fickparkera, och där var det kört.

Så jag grinade MYCKET, körde vidare i Stockholm och kom tillbaka igen för en tredje uppkörningen med inställningen att om jag misslyckas nu – så hade jag haft rätt från början. Jag var inte gjort för körkort och skulle helt enkelt aldrig ha gett mig in i det här.

  • Den tredje gången kändes det bra. Några små obetydliga pyttemissar som jag var noga med att förklara för körskolläraren att jag minsann visste att jag gjort en miss, men det var pga det här och det här. När han sen skruvade på sig och började med sitt ’Tyvärr…’ blev jag helt kall. Och arg. Är jag nån slags trafikfara!? Frågade jag bestört, men han ville inte diskutera.

Det var alltså kört, alla pengar och allt jobb, bortkastat. Jag grinade en hel dag.
Sen ringde körskolan och sa att de kunde pressa in mig en SISTA gång innan tiden för teorin gick ut.
Jag sa ja, men egentligen hade jag gett upp. Jag visste att det inte skulle gå. Mina gamla stadsbröder hatade mig uppenbarligen, och hade en konspiration att bara fortsätta ta mina pengar, men aldrig någonsin släppa ut mig på vägarna.

  • Så fjärde uppkörningen. Jag var gråtfärdig redan när jag satte mig bakom ratten, och hatade att jag var tvungen att utsättas för ännu ett förnedrande nej. Jag gjorde flera missar, men sa inget. Det spelade ingen roll längre, och min körskollärare i Stockholm hade sagt att det var dumt att göra det, så jag lät bli.
    När jag parkerat och inväntade det gamla vanliga ’Tyvärr..’ sa han otroligt nog istället ’Jaha, grattis till körkortet då!’

Jag skrek rätt ut. Sa eventuellt att jag älskade honom. Var så otroligt lycklig.

Slutet gott allting gott kanske ni tror?

Men nej.

Väl hemma igen skulle jag nu – från att ha kört omkring i småbilar – plötsligt manövrera en jätte-Volvo. Detta ledde till ny osäkerhet, fortsatt rädsla i trafiken, en övertygelse om att alla andra trafikanter var arga på mig, två fälgrepningar, grin från man (han gillar sina saker orepade), mer grin från mig, osv.

Så höll det på, men för att göra en megalång historia liiite kortare kan vi hoppa fram några veckor till —-> nutid.

För några dagar sen märkte jag nämligen något. Jag skulle köra in på en väg enligt blixtlåsprincipen, och istället för att ängsligt kolla mig runtomkring för att eventuellt behöva väja för någon, så tänkte jag bara STÖRST GÅR FÖRST, och gasade på.
Dagen efter tutade jag för första gången åt någon (idiot) som bara hade stannat mitt i vägen.

Så det OTROLIGA har alltså hänt. Jag har gått från skräck och grin till SUV-svin, och jag tycker till och med att det är roligt att köra.

Så vad har vi lärt oss av detta? Jo:
Ingenting är omöjligt
Allt är möjligt
Skam den som ger sig
Störst går faktiskt ofta först
Carpe Diem

PS: Jag håller lite motivationskurser i höst, hör av er vid intresse.
PS2: Skoja

 

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras