Fotbollsfunderingar

Ingen har väl undgått att det är Fotbolls-VM, och om några timmar spelar Sverige sin första match.

Hos oss som var med -94 pirrar det kanske lite extra i magen. Vi minns alla värmen, lyckan, magin. Sommaren vi aldrig glömmer. Och det kan ju (även om jag STARKT tvivlar på det i år) hända igen.

Själv är jag en sån som jag antar att riktiga fotbollsfans rynkar på näsan åt. En sån som bara kollar och hejar de riktigt stora mästerskapen. Som VM, och möjligen EM – om Sverige är med.

Och det är då jag börjar fundera, varför hejar man på ett lag, egentligen?
Jag menar, det är ju inte så att det är jag själv som kämpar, svettas, gör mål och får ta emot publikens jubel. Jag är jublaren, trots att jag inte känner personerna ifråga. Förutom att jag råkade gå in i Zlatan (som inte ens är med) på en kampsportsgala för flera år sen, har jag inte träffat en enda av dessa människor, så varför bryr jag mig så mycket om deras framgång?

Visst förstår jag att det handlar om Sverige. Vi vill vara stolta över vårt lag som representerar vårt land. Vi vill kunna träffa någon Spanjor eller Tysk som kan säga ’Wow, you are from Sweden. You did ok this year in football. Good.’ Typ.
Då mår man. Pratar kanske med sitt sällskap efteråt. ’Hen var imponerad, bra’.

Men slut på glädjedödandet, här ska såklart hejas! Jag vet inte varför, men HEJA SVERIGE!

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras