Att släppa taget om sitt barn

Min äldsta dotters pappa bor på Cypern. Han är själv halvgrek och lämnade Sverige ett par år efter att vi separerat, eftersom han stod inte ut med klimatet.

Jag har varit arg några gånger. Arg för att jag lämnats kvar med allt tungt och praktiskt som att gå upp på mornarna, gå till skolan, göra läxor, skjutsa till träning, tjata om att inte hålla på med mobilen hela tiden, och såklart tröstandet på kvällarna när hon saknat sin pappa.

Själv har han varit ’fun vacation dad’, som hon träffar en vecka på loven, och de badar i havet, klappar delfiner i vattenparker och hänger på caféer vid strandpromenaden.

Så för något år sen ställde han frågan, om hon kanske kan få komma och bo hos honom ett år?
Jag vägrade först. Hon var bara 9 år, han hade minsann valt att flytta och jag tänkte inte vara utan henne flera månader i taget. Aldrig.

Men en kväll när jag satt på sängkanten och strök henne över ryggen när hon grät över pappa, tänkte jag ’Varför inte?’
Hon behöver kanske lite vardag med sin pappa, få leva ett vanligt liv med honom, och att hon kan få ta honom lite för givet, som hon gör med mig nu?

Jag frågade alltså om hon ville prova, och hon sa ja.

Så vi började planera, avslutade skola och fritids för ett år, förberedde oss mentalt, grät några gånger, men stod fast vi vårt beslut.

Och igår var det dags. Min lilla tjej var plötsligt stor och modig, och skulle ge sig ut i världen, utan mig.

Jag bölade som ett barn på Arlanda, men hindrade mig från att som i en filmscen springa genom flygplatsen, hoppa över säkerhetskontrollen och slå mig fri från vakterna för att till pampig fiolmusik och applåder hämta tillbaka henne.

Så jag tänkte istället på vilket äventyr hon ska få vara med om, att få gå i skolan och utvecklas i ett annat land, förbättra både grekiskan och engelskan, samt att jag har bokat resa dit i september. Och lät henne gå.

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras