En morgontrötters bekännelser

Klockan är 21:30. Vi har två småbarn så min man har gäspat ett tag, och meddelar nu att han tänker gå och lägga sig. Halvhjärtat frågar han om jag ska med, men han vet redan svaret. Jag vill ju stanna uppe en stund, det är nu min tid börjar.

Hösttröttheten jag känt hela dagen är plötsligt borta. Hela huset sover, jag har Netflix för mig själv, en ny säsong av ’Making a Murderer’ har ju släppts för bövelen!
När det blir för frustrerande efter nån timme inser jag att jag har missat några ’Bonde Söker Fru – Kärlek åt alla’. Fram med skämskudde och en kopp te.

Men alldeles för fort närmar sig klockan midnatt, och jag VET att det är en dag imorgon också. Då ska jag upp i tid, duscha så jag hinner vara med och väcka småtjejerna som är som bäst på mornarna med sina sovvarma kinder.

 

Klockan är 6:30. Larmets rogivande melodi känns som dödens melodi. Domedagen är här. Livet är över. Iallafall livet utanför täcket. Den mjuka madrassen omsluter mig, håller fast mig, viskar ömt ”stanna här, bara en liten stund tiiiill…”.
Jag skulle ju duscha, men vafan jag kan blaska av mig lite snabbt. Och tjejernas kinder sitter ju KVAR även imorgon.

Min man är redan påklädd och börjar ge mig irriterade blickar där jag ligger och marinerar mig i lakan. Jag vet vad han tänker ”Om hon bara kunde gå och lägga sig samtidigt som jag så hade hon varit uppe nu”

Men jag tvivlar. Jag är helt enkelt ingen morgonmänniska. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Jag VILL ju gå upp, motivationen är det inget fel på, men det är bara fysiskt omöjligt. Jag väger plötsligt 200 kilo, och blött grus flyter i mina ådror.

Till slut måste jag, så högt protesterande svänger jag benen över sängkanten och möts av den obarmhärtiga rumskylan täcket skyddade mig ifrån. Stapplar mot duschen, svär över att varmvattnet tar så lång tid att behaga visa sig, blir hälften människa efter duschen och hel människa efter kaffet.

Ikväll ska jag nog börja om från första säsongen av  ’Game of Thrones’. Man har ju glömt så mycket…

1 kommentar
  1. Preciiiis så där är det! Mitt stora problem är att jag också kliver upp först i familjen (04.50 står klockan på till vardags). Varje gång jag tänker på vad jag kan förbättra i mitt liv så identifierar jag sömnen som glasklart mitt största problem. Jag lovar då mig själv att jag ska lägga mig tidigare – och misslyckas fatalt varje gång…

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras